Det är i alla fall så det känns. Mitt vänsta bröst har fått något totalt tuppjuck. Det har växt sig gigantiskt (med mina mått mätta). Efter jag solat så tittade jag på mig själv. Ni ska veta vilken skillnad det har blivit. Det är ju inte vidare läckert. Ok att vi alla ser olika ut på höger och vänster sida men det ska väl ändå inte börja hända saker vid nästan 29 års ålder?!! Visst att jag har haft några hormontoppar tidigare när vänsterbröstet växt sig gigantiskt men det hade gått till sig någorlunda bra till nu då igen. Nää vet ni vad, nu får det vara nog med det här tycker jag!!!

By the way så sa min pappa idag att snart är det bara ett år kvar innan jag fyller 30. Hur taskigt var inte det?!!

Jag har insett att nu är det tre filmer jag vill se på bio. På söndag går Australia här i Älvsbyn. Jo jag vet, vi kommer långt efter alla andra... men så funkar det här på landsbygden... Det har trots allt sin charm. Sen funderar jag faktiskt på om jag skulle flirta med någon frivillig vän att fara till Pite eller Lule i helgen och sen antingen Changeling eller den där filmen med Brad Pitt när han föds gammal och blir yngre och yngre, kommer inte ihåg vad den heter. Finns det någon frivillig vän??

Ikväll ska jag ha en kväll enbart för mig själv. Jag ska njuta av varenda minut. Svärmor har farit iväg till Piteå och stannar där över helgen. Dennis ska iväg på fotboll och Linus ska sova tidigt. När jag sen sitter för mig själv ska jag svulla. Choklad ska jag äta och glass ska jag äta (undra på att jag inte går ner i vikt!!!) och sen ska jag bara njuta av att det bara är jag. Jag och ingen annan. Oh så skönt!! Det känns som att det är evigheter sen jag hade egentid och jag är en person som verkligen behöver tid för mig själv. Jag funkar inte riktigt som jag ska om jag inte får ladda batterierna. Det kommer helt enkelt att bli toppen.

Jag kom just på att jag nog ska fara iväg och sola. Där har jag ytterligare lite tid enbart för mig själv.

Jag har insett en ny sak med mig själv. Jag har inte tänkt på det tidigare och upplever absolut inte mig själv som trög och tråkig. I alla fall, för att komma till skott, ibland har jag väldigt svårt för att förstå mig på andras sätt och humor. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Visst att vi alla är olika och kan ha olika sorters humor men ibland, oftast när jag inte riktigt känner en person, har jag väldigt svårt för att avläsa personer. Jag har svårt för att förstå om de menar allvar med det de säger eller om de är ironiska. Är det fler än jag som känner så ibland?

Ja jag stod ju då på vågen i morse. Jag försöker verkligen intala mig själv att det inte är det viktigaste och hela världen. Det viktigaste är att jag inte går upp i vikt och jag sa till mig själv att vara glad om jag så bara håller vikten. Det var väl -0,1 kg så med andra ord, jag hade stått typ stilla. Undra vad det egentligen beror på. Någon som har någon teori? vänligen meddela mig i så fall.

Livet är en ständig kamp om givande och tagande. Vi ger för att få tillbaka. Oftast funkar det men ibland är det tvärstopp.

För att undvika alla missförstånd så vill jag berätta på en gång att jag inte tänker på någon eller något speciell utan det här är helt allmänt.

Jag är absolut inte perfekt. Jag har mina brister. Det  finns folk som menar att antingen tycker man om mig eller så gör man det inte. Jag brukar ses som en rak och ärlig person och så känner jag mig också. Det finns inte att jag skulle säga saker bara för att passa in. För att skona andra händer det ibland att jag håller totalt tyst, inte säger något. Men i alla fall, på senaste tiden tycker jag att jag mest bara har gett, jag har frågat och kommit med förslag men inget har fallit i smaken. Vilket har resulterat i ingenting. Ruskigt tråkigt! Jag känner mig less!!

Jag hittade ett par bilder som jag tyckte bra om. En tjej som varit med om en hel del, både bra och mindre bra grejer. I mina ögon är hon snygg. Dessa bilder tror jag även inte är allt för tillfixade, lite mer vardag.

Jag skulle också vilja vara snygg i en sån färgad och formad klänning!

För att inte tala om när jag til vardags har jeans och bara en kofta eller något sånt, utan att kärlekshandtaget tar över hela världen. Kanske en hel del att jobba på där dårå...

Idag är det dagen innan dagen vägning. Nu är jag inställd på att det inte är några stora förändringar. Det är bra om jag står stilla. Vilket i sig är en konst. Det betyder inte att jag inte vill gå ner mer. Jag ska ner till min målvikt men just nu känns allt så tungt. Jag äter samma som jag gjort hela hösten men det är som att något fattas mig. Samtidigt känner jag att jag inte är riktigt lika fanatisk på vågen längre, även om den är min bästa och värsta vän. Kanske för att jag inte riktigt känner mig i form...

Är ni medvetna om en sak. Det är inte länge kvar, helt otroligt. Snart är även januari slut. Var det inte nyss nyår? Är det meningen att tiden riktigt säkert ska springa iväg? Gå med ljudets hastighet? I och för sig är det ju bra att sommaren kommer allt närmare för var dag som går. På så sätt klagar jag inte. Jag vill inget hellre än att ha sommare och sol. Men jag hinner inte riktigt med. Det kanske är så som gamlingarna har sagt i alla år, tiden går fortare ju äldre man blir... Har ni någon annan teori?