Jag funderar skarpt på att byta karriär. Jag tänkte jag skulle bli uppfinnare. Jag har redan tänkt ut vilkda prylar som jag ska tillverka och tro mig, de kommer att underlätta livet massor för oss småbarnsföräldrar, ja för alla andra också för den delen. Det första jag skulle fixa är en stoppa-i-diskmaskinen-mojäng. Det skulle plocka undan efter maten och stoppa allt i diskmaskinen och kylen, eventuellt även torka av bord och köksbänkar. Nästa pryl blir en plocka-ihop-tvätt-och-starta-tvättmaskinen-hänga-tvätten-vika-tvätten-och-stoppa-in-allt-på-respektive-plats-mojäng. Jag tror helt klart att dessa prylar kan komma att bli storsäljare så det sjunger om det. Självklart skulle jag söka patent på produkterna så jag tjänar varenda krona själv. Sen skulle jag inte behöva jobba mer än vad jag kände för. Typ jobba två-tre dagar i veckan. Åka på semester, shoppa, fixa och dona så det blir vacker, ja helt enkelt bara sånt jag själv vill. Finns det möjligtvis någon fler än jag som är intresserad av dessa produkter? Säg gärna till, de kommer enbart att tillverkas i en begränsad upplaga hand made by Mona Bergström. Ni förstår kanske att de inte kommer vara helat gratis, designen är självklart vacker för ögat också. Vi vill ju inte ha en stor ful grej som bara står och tar plats i våra ständigt för små hem som är fyllda med för mycket saker. Men i alla fall, om ni hittar den rätta motivationen till varför just du skulle vara i behov av dessa prylar så ska jag helt klart tänka på prisen, kanske till och med skänka bort de. Det är bara att inse, jag får byta bana och bli en rik uppfinnare.

Jag har funderat lite idag hur det kan komma sig att jag inte är lika peppad att gå ner i vikt. När jag började i augusti så rasade kilona, nu har jag praktiskt taget stått stilla sen december alltså i två månader. Det är inte vidare kul. En av anledningarna till att jag började gå på diet var att jag mådde illa när jag såg mig själv i spegeln. Det vällde ut överallt och lite till. Jag hade inte bara dubbelhaka utan det var en trippel variant. Sen visdade det sig att jag hade högt blodtryck och det ska man inte behöva ha vid min ålder. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt för att må bättre. Jag åt allt enligt GI:s konster och regler och jag gick prommisar. De dagar vågen visade ett stort minus blev jag överlycklig. De dagar det var ett nytt heltal på vågen var jag ännu lyckligare. Tids nog fick jag svar på varför mitt blodtryck var som det var och det är något jag antagligen måste leva med resten av livet. Idag väger jag mig inte riktigt lika ofta men ett par gånger i veckan blir det. Jag blir ruskigt ledsen och besviken när vågen inte går neråt samtidigt har jag inte samma sporre i mig. Samtidigt finns det ingen annan än jag som kan göra något åt saken. Å andra sidan finns det många anledningar till att jag måste gå ner i vikt även om jag inte är jätte stor och antagligen räknas som normal hos många. Nu börjar jag känna igen att jag verkligen vill. Jag gör mina sit ups och jag är ute och går, jag försöker äta nyttigt och inte slafsa i mig en massa onyttigheter. Jag ser till att äta frukt på jobbet för att inte bli olidligt hungrig. Jag kan inte säga att jag kör allt enligt GI:s konster och regler idag men däremot kör jag GI inspirerat. Jag försöker dricka mycket vatten och äta mängder med grönsaker. Hålla nere på kolhydraterna men inte skippa de totalt.  Jag vill gå ner mellan 3-4 kilo till, sen tror jag att jag är nöjd.Vad tror ni, kommer jag i mål innan midsommar? Jag hoppas och vill verkligen och hoppas innerligt att jag är på rätt väg.

Idag har varit en riktigt bra dag. Det har gått hur bra som helst på jobbet. Barnen har skött sig exemplariskt. Det var palt till lunch och dagen har gått fort. Helt plötslenigt var det slut för idag :) Men det hände en stor grej idag på förmiddagen. Det var riktigt stort för mig i alla fall. Chefen, hon som är rektor på förskolan, kom förbi och berättade hur stolt hon var över mig när jag fixade ihop förra veckan själv. Ingen ordinarie och enbart jobbat med vikarier. Det var riktigt roligt att höra! Jag vet nu hur det känns när det kommer vikarier och det är inte det lättaste. Ansvaret blir både det dubbla och det trippla, stressfaktorn extremt hög och förutom det vanliga som ska fixas och göras och donas under dagen allt praktiskt som måste fixas inför nästa dag när det blir nya vikarier igen. En av dagarna kände jag mig som en hemsk människa, jag donderade med vikarierna och sa vad de skulle göra hit och dit men jag hade aldrig riktigt tid att berätta om våra rutiner och hur vi sköter grejer. Men men så kan det vara ibland...

Jag har just kommit hem från en härlig prommis. Vet ni hur skönt det känns att jag äntligen har kommit igång igen. Det bästa är helt enkelt att gå direkt efter maten. Då hinner jag inte slöa ner mig och efteråt känns det så bra. Idag gick jag en lite längre bit än vad jag brukar. Jag brukar försöka vara ute i ca en timme men svängen jag gått tidigare har minskat i tid så därför gick jag lite extra. Helt toppen känns det. Nu är det bara se till att jag fortsätter och håller i mina prommisar. Jag har en liten sporre och jag ska försöka tänka på den varje gång det känns trögt.

... var det idag igen. Jag har stått stilla även denna vecka men å andra sidan var det kanske inte specillt oväntat. Det är inte precis som att jag har skött mig och varit ordentlig. Men nu börjar jag känna att jag är på G så jag hoppas innerligt att det är lite mer resultat att rapportera till nästa vecka. Även prommisarna börjar vara på G, jag tror det blir samma sak idag, direkt efter middagen går jag ut. På så sätt har jag gjort bort den och sen behöver jag inte fundera mer på det. Förresten, hur går det för er andra som gör sit ups om kvällarna? sköter ni er eller glömmer ni lätt??