Plötsligt så händer det. Egentligen skulle jag till frissan på fredag. Så imorse när jag hade inget och nada att göra kom jag på att jag ska ringa och höra om det finns möjlighet att jag kunde klippa mig idag. BM tog mitt nummer (igen!!!) och sa hon skulle höra av sig om det skulle bli någon lucka. Det där hann jag mer eller mindre glömma bort så helt plötsligt ringde hon. Precis en timme innan jag skulle hämta Linus. Helt perfekt. Så alltså har jag varit och blivit frisserad. Antagligen är det bara jag och BM som ser någon skillnad. Hon tog bara topparna och fixade lite i nacken, eftersom jag håller på att spara ut håret. Fräscht känns det i alla fall :) sen så gillade hon min hårfärg också. Det är ett bra betyg med tanke på att den kostade mig endast 113 kr!!! och själv gillar jag den också.

som sagt, typ ingen skillnad men det känns stor skillnad, i alla fall på kvalité och i nacken. Med nytt hår tillhör självklart nya hårprodukter. Direkt jag kom hem satte jag mig vid datorn igen och gick in på Baresso och beställde hem lite fixa till håret prylar. Egentligen skulle jag bara ha något värmeskyddande men eftersom flaskorna är så fina och produkterna bra, samt priser betydligt billigare än på salong så slog jag till med lite extra. Jag behöver ju ändå grejorna...

och nu känner jag mig riktigt lycklig... :)

Fy vad jag är less!! Det är aldrig någon som vill hitta på något. Ibland kommer man upp med olika planer men när det väl är dags att sätta planerna i verk så blir det inget av. Jag är så less less less less!!! Vad är det som är fel? Är det så att jag och Dennis är ruskigt otrevliga, eller dåligt sällskap av någon annan anledning?! Aldrig att någon ringer spontat och vill hitta på något, inte för att jag är världsbäst på det heller men det händer i alla fall (sen om någon svarar är en annan historia). Nää nu får det minsann bli lite ändring på det här.

Jo, jag är medveten om att typ alla jobbar, pluggar eller har stora familjer och hem som ska hinnas med men ändå. Sen är det väl så också att Dennis jobbar knasiga tider och helger ibland men någonstans finns det tid. Det gäller bara att prioritera vad man vill göra med sin tid... till och med syrrar har mer vänner och händelser i sitt liv än vad jag har och då är det illa... Alltid har de något på gång, jag vill också!!!

Jag har suttit här och kollat runt på en massa bloggar. Vet nu hur ruskigt många pro-ana bloggare det finns? Ok att jag vill blir en hel del smalare än vad jag är idag, men jag tycker inte det är snyggt när det sticker ut koter, revben och allt möjligt både här och där. Det ska vara snyggt smal. Pro-ana är allt annat än snyggt!!! Förutom dessa bloggar kan man även hitta siter på nätet som uppmanar folk att bli pro-ana. Borde dessa verkligen finnas?!! Jag om någon vet hur det känns att inte vara nöjd med sin kropp men någon hejd på det hela måste man ju ändå, lite självinsikt. Jag vet med mig att jag aldrig kommer få en så perfekt kropp som jag vill ha. Vältränad och snygg men jag kan i alla fall sträva efter att komma så nära som möjligt. Jag har ingen personlig tränare eller kock som fixar min mat etc etc som kändisarna har, men drömma det kan jag minsann göra.

Och om mina drömmar skulle gå i uppfyllelse, så önskar jag mig en sån här mage eller något liknande i alla fall. Vilket innebär att jag borde öka på min träning lite mer...

Ni vet den här känslan när man har absolut inget att göra, har ingen aning om vad man ska ta sig till fast egentligen finns det miljoner saker att fixa med. Jag fullständigt hatar det. Jag skulle kunna städa, fixa och dona här hemma men det kändes inget roligt. Linus är på förskolan och jag är arbetslös idag, i alla fall än, och jag är inte van att sitta hemma under dagtid helt själv. Det känns nästan som att all kraft gått ur mig. Hade det varit tidigare hade jag antagligen läst men nu har jag inget att läsa. Eller egentligen har jag det men inget påbörjat så då känns även det jobbigt...

I och för sig kanske jag kommer igång med något bara tvättmaskinen blir klar så jag får hänga lite tvätt och tvätta mera. Vem vet, jag kanske till och med hittar det extremt fula golvet i tvättstugan... Vi måste verkligen ta tag i renoveringen här hemma. Lägga golvet i köket och sovrummet och göra om tvättstugan. Den är hemsk. Och inte går det få det rent och snyggt där inne heller men bortplockat borde jag klara av i alla fall...

Då var det gjort. Det gick väl sådär, -0,5 kg så det var inte dunder bra men inte heller fy skam. Det är bara så tråkigt att det går så sakta just nu. Ja, jag vet att det är den långsamma viktnedgången som är det som håller i sig i längden så det är väl bra men jag vill komma i mål. Jag vill känna mig fin. Känna att jag trivs med mig själv. Enligt målet är det 3,7-4,7 kg kvar att gå ner men jag vet att jag kommer fixa det!! Det finns helt enkelt inga andra alternativ. Jag måste erkänna att det känns ruskigt skönt att vara så beslutsam och att jag inte vacklar efter vägen...

Snart är det dags igen för detta ångestfyllda moment, stå på vågen. Tänk att jag aldirg vänjer mig. Det känns som en gigantiskt stor utmaning varje onsdag. Anledningen är att jag är orolig att den inte ska visa minus. Nu har jag förvisso skött mig exemplariskt måndag och tisdag så vi hoppas att det ger bra utdelning...

Något är galet. Jag har druckit ofantliga mängder med vatten idag men inte sprungit på toa lika ofta som jag förväntat mig. Hur kan detta komma sig?

BY the way, smoothiesarna var riktigt goda, nu har jag bara testat en och den var det absolut inget fel på. Mättande var det också. Sånt gillar vi!! :)

Middagen var ofantligt god. Linkis fick plättar, Tack snälla Birgit för att du fixat färdiga plättar som bara är att värma åt oss, och själv åt jag rostbiff och paprika. Det var helt enkelt en toppen middag. Jag har inget, nada och noll att klaga på. För att sen göra kvällen ännu bättre så är det House på TV, helt underbart.

Just det, jag får ju inte jobba imorgon som det var tänkt. Nää, avdelningen där jag skulle vara måste utöka tiden för barnskötaren som fått 25% där månaden ut, så hon utan utbildning går före mig. Så imorgon är det samma sak som denna morgon, vänta och se om telefonen ringer eller inte...

Jag kommer ihåg när jag var betydligt yngre än idag. Vilken inverkan kompisar hade på varandra... Oftast var det någon som fick den typiska ledarrollen, den person som bestämde. Ville man inte eller verkligen sa emot personen så fick man något ultimatum, eller blev utfrusen, vilket resulterade i att man gjorde som ledarpersonen ansåg vara det rätta. Istället för att följa sin egen vilja och det man själv visste var det rätta för just mig så stoppade man undan sin vilja för att göra ledarpersonen nöjd och glad. Genom att göra det började även en olustig känsla växa i magen. Man visste att man handlat fel men samtidigt försköt man den känslan... Jag tror detta är ett typiskt tjejsyndrom. Man vill vara en i gänget, gärna en viktig person, och för att behålla sin roll glömmer man bort sig själv för en stund.

Vid vuxen ålder är vänner inte lika viktiga på samma sätt och har inte samma inverkan på varandra. Idag säger vi vad vi tycker, tänker och känner och står för det. Självklart vill man ha medhåll och känna att man har sina vänners stöd men först och främst följer man sitt eget hjärta och intuision. Tänk vad man lär under livets gång.